Dags för webbkurs 2.0

Nu har jag äntligen kavlat upp ärmarna och börjat det tidskrävande arbetet med att göra om mina onlinekurser inför höstterminen. Jag gjorde mina första trevande försök i våras att flytta lite av min undervisning ut på nätet. Något som var mycket svårare än vad jag väntat mig. Eller jag vet förresten inte vad jag hade för förväntningar i förväg, men klurigt var det i alla fall. Den största omställningen var att inte kunna anpassa undervisningen efter kursdeltagarnas direkta återkoppling och frågeställningar så som jag är van vid att göra. I stället för inspirerande tvåvägskommunikation så satt jag i timmar framför en tyst dator och pratade in i en mikrofon. Jag behöver nog göra detta ett antal timmar till innan jag vant mig.

Självklart gjorde jag flera nybörjarmisstag som t.ex. att spela in alldeles för långa föreläsningsfilmer istället för att dela upp kursen på flera korta videos istället. Något som jag alltså håller på att ändra på i den nya versionen. Jag hade också varit behjälpt av ännu fler filmklipp med exempel på bra belöningsbaserad träning. Eftersom jag allt för sällan har någon på plats som kan filma min egen träning eller mina lektioner så går det ganska långsamt att fylla på videoarkivet med eget material, även om jag så klart jobbar på det. Därför tar jag gärna emot tips på t.ex. Youtubefilmer som ni tycker visar bra belöningsbaserad hästträning. Med lite tur så får jag rätt att använda dem. Det är framför allt klipp där man ser det färdiga resultatet och inte bara högfrekvent klickande för den inledande shejpingen, som jag är på jakt efter.

När jag ändå är inne på det här med kurser “on line”. Om någon av er har gått en riktigt bra upplagd webbkurs (inom vilket område som helst) så tar jag även jättegärna emot tips på vad ni tycker är bra upplägg. Jag har visserligen en tämligen gedigen undervisningserfarenhet men är fortfarande ganska mycket av ett blåbär när det kommer till webbaserat lärande.

Semester del 2

Lusens öga verkar nu vara ok (peppar, peppar) och han är äntligen utsläppt från den ordinerade tillvaron i ett mörkt stall. Boxvila är något som mina flocklevande stäppdjur är måttligt imponerade av. Jag däremot är imponerad över hur väl han trots allt funnit sig i behandlingen. Inte minst att han varit så ok med att dagligen få salva insprutat under ögonlocken. Tänk vilket stressmoment detta hade kunnat vara utan den belöningsbaserade träningen.

Walters förkylning har också gett med sig men nu är det så klart min (o)tur. Jag vill förresten härmed å det bestämdaste avfärda att män skulle blir extra gnälliga vid förkylning som en myt. I alla fall om man ska döma av hur det är här i hushållet. Är det någon som är helt outhärdlig att ha att göra med när näsan rinner så är det jag. Jag kan erkänna att jag nog inte är döende men det är också allt 😉 Det är i alla fall helt klart ganska långt ifrån den Carolina som vid 8 års ålder vägrade att erkänna att hon var sjuk över huvud taget och bara SKULLE gå till skolan eller åka till stallet trots att febertermometern visade att detta var högst olämpligt. Stackars mamma och pappa hade antagligen varit tvungna att brotta ner mig för att stoppa mig eftersom jag blåvägrade att ge efter till något så banalt som “lite” hosta och snuva.  Hm, jag kanske borde uppbringa åtminstone lite av den jävlar anamman jag hade som barn och i alla fall passa på att få skrivbordet städat. För det kan väl inte vara för ansträngande för mitt tillstånd eller… Kanske bäst att ta det lugnt och äta en glass först för säkerhets skull. Jag har ju trots allt gjort något så ansträngande som plitat ihop ett helt blogginlägg.

Semester del 1

Så kom då ÄNTLIGEN semestern och med den en genomförkyld äkta man och en skadad häst. Hästen i fråga påminner nu om en kombination av vampyr och sjörövare med lapp för ögat och måste hålla sig borta från solljus. Nåja, så länge hans läskigt svullna öga läker utan bestående men är jag glad.

Det finns faktisk även en del glädjeämnen. Genom att få en paus i undervisandet så har jag äntligen fått tid att komma igång på riktigt med träningen av de egna odågorna. Jag inser nu hur viktigt det är hålla i den rutinen även efter semestern. Både för de ogymnastiserade hästkropparnas och min egen utvecklings skull. På bara några dagar har jag fått flera värdefulla insikter som förhoppningsvis kommer att gagna mina kunder.

Spännande att se vad juli mer har att bjuda på…
På återhörande!

Snart läger

IMG_0475-1Du vet att det börjar närma sig det årliga klickerlägret när ett rum som är tänkt som sovrum till en av deltagarna invaderas av getingar och när bilen som ska frakta alla saker (inklusive undertecknad instruktör) till och från kursanläggningen börjar hacka och hosta. Bara alla två- och fyrbenta deltagare håller sig pigga och friska så löser det sig säkert ändå… kanske… 😉
 
Kul ska det bli i varje fall. Jag har nämligen världens trevligaste kunder!

Personligt beslut 2

Att coacha eller att utbilda?

På temat lärdomar under det gångna året, så tänkte jag berätta om ännu en insikt som jag gjort.

Jag har normalt en coachande undervisningsstil och försöker anpassa mig i stor utsträckning efter min kund. Bakgrund, synsätt på hästträning och mål med det som personen vill ha min hjälp med kan nämligen variera stort. Någon gång ibland hamnar jag fel i mina antaganden om ekipagets behov men ganska ofta har jag och kunden efter ett litet tag lyckats hitta ett arbetssätt tillsammans som fungerar för just oss två i kombination. Eller rättare sagt oss tre, eftersom hästen faktiskt också har ett ord med i laget! Jag har fått höra att min anpassningsbarhet är just en av mina styrkor som instruktör.

Flexibilitet har alltså ofta varit ett vinnande koncept för mig, åtminstone när jag har möjlighet att träffa ekipaget tillräckligt ofta. Samma approach till de lite mer långväga kunder som jag bara ser några gånger per år har i många fall däremot varit lite mindre lyckosam. Vi träffas helt enkelt för sällan för att jag ska ha en chans att hinna känna in de behov som finns. Risken är framför allt väldigt stor att jag missar eventuella kunskapsluckor som sedan sätter käppar i hjulet när kunden under långa perioder är lämnad ensam med sin träning. Inte minst om personen är ny på belöningsbaserad träning så har “träna på vad du själv vill – lektionerna”  gett resultat för stunden men inte alltid varit till så stor hjälp när personen sedan dykt på någon ny utmaning att hitta en lösning på.

Sedan i september så har jag haft förmånen att undervisa min första ettåriga utbildningsgrupp. Ett litet gäng ambitiösa hästägare som via ett antal fasta moduler finslipat grunderna i belöningsbaserad hästträning. Varje modul har byggt på den förra och jag har haft utrymme att steg för steg lotsa dem framåt istället för att bara jobba med det enskilda ekipaget utifrån deras önskemål för tillfället. Det vill säga att verkligen utbilda istället för att “bara” coacha. Oj så roligt detta har varit! Självklart finns det saker som jag kommer att förbättra till nästa gång som jag gör något liknande men vilken mersmak detta arbetssätt gett. Inte minst när jag ser hur mycket bättre helhetsgrepp på det belöningsbaserade tankesättet och hantverket som deltagarna fått under dessa månader.

En slutsats är därför att jag kommer att satsa mycket mer på att ge steg för steg utbildningar till hösten. Parallellt med att jag fortsätter att coacha mina ekipage som tränar regelbundet för mig här i närområdet förstås.

Personligt beslut 1

Resenär eller hemmakatt?

En känsla som kommit krypande under året är att jag börjar bli trött på allt resande. Eller rättare sagt så börjar jag att bli trött på att försöka balansera så mycket tid på resande fot i kombination med att sköta om mina egna hästar, hjälpa till med underhållet av en gård samt försöka hålla en kontinuerlig kontakt med alla fantastiska privatkunder. Känslan har helt enkelt varit att jag inte riktigt räckt till på någon av fronterna. Efter att för femtielfte gången ha glömt att svara på en träningsfråga och för femtiotolfte gången missat en bokningsförfrågan så kom jag till en punkt under våren där jag insåg att jag behövde fatta ett beslut:  Avveckla hästverksamheten hemma och satsa på mer av ett liv i kappsäck alternativt att minska frånvaron från gården drastiskt. Inte ett så lätt beslut som man kanske kan tro. Det är trots allt lättare för mig att åka dit hästarna finns än att de ska komma till mig. Extra knasigt blir det när hästägaren vill ha min hjälp på grund av att hästen ogillar att åka hästtransport. Att ställa sin transporträdda häst på transporten för att komma till mig och lastningsträna fungerar liksom inte. Trots detta så drar jag på försök ner på resorna till hösten. Hur jag lägger upp arbetet i stället skriver jag om i kommande inlägg.

Ett första inlägg

Läsåret 2015/2016 lider mot sitt slut och jag tar precis som varje år med mig ett gäng olika erfarenheter och insikter. Att påstå att förändringens vindar blåser är väl lite väl dramatiskt men jag ser fram emot en hel del nya rutiner och undervisningsupplägg inför det nya läsåret. Som ett led i detta så har jag tänkt att försöka skaka liv i bloggandet igen. Observera att jag skriver försöka. När man tittar bakåt i tiden så har nämligen uppdateringen av bloggen inte skett så särdeles frekvent 😉
Innan jag riskerar att tappa sugen denna gång ska jag i alla fall se till att få ner en del tankar kring vår verksamhet som jag tror kan vara värdefull information för den som ska orientera sig i OHRs nya kursutbud och mina nya privatundervisningsupplägg. En och annan betraktelse från livet som belöningsbaserad träningscoach och som stolt matte till fem fantastiska fålar, ska säker också kunna klämmas in.
På snart återhörande!