Lusens öga verkar nu vara ok (peppar, peppar) och han är äntligen utsläppt från den ordinerade tillvaron i ett mörkt stall. Boxvila är något som mina flocklevande stäppdjur är måttligt imponerade av. Jag däremot är imponerad över hur väl han trots allt funnit sig i behandlingen. Inte minst att han varit så ok med att dagligen få salva insprutat under ögonlocken. Tänk vilket stressmoment detta hade kunnat vara utan den belöningsbaserade träningen.

Walters förkylning har också gett med sig men nu är det så klart min (o)tur. Jag vill förresten härmed å det bestämdaste avfärda att män skulle blir extra gnälliga vid förkylning som en myt. I alla fall om man ska döma av hur det är här i hushållet. Är det någon som är helt outhärdlig att ha att göra med när näsan rinner så är det jag. Jag kan erkänna att jag nog inte är döende men det är också allt 😉 Det är i alla fall helt klart ganska långt ifrån den Carolina som vid 8 års ålder vägrade att erkänna att hon var sjuk över huvud taget och bara SKULLE gå till skolan eller åka till stallet trots att febertermometern visade att detta var högst olämpligt. Stackars mamma och pappa hade antagligen varit tvungna att brotta ner mig för att stoppa mig eftersom jag blåvägrade att ge efter till något så banalt som ”lite” hosta och snuva.  Hm, jag kanske borde uppbringa åtminstone lite av den jävlar anamman jag hade som barn och i alla fall passa på att få skrivbordet städat. För det kan väl inte vara för ansträngande för mitt tillstånd eller… Kanske bäst att ta det lugnt och äta en glass först för säkerhets skull. Jag har ju trots allt gjort något så ansträngande som plitat ihop ett helt blogginlägg.